Frida

Annons

BS

Jag har alltid varit manipulativ, vet vilka knappar jag ska trycka på för att få det jag vill. Samtidigt som jag tycker det är en bra egenskap, för jag kommer ju dit jag vill, så tycker jag det är en hemsk egenskap eftersom jag kört över så många.
Men jag har haft fruktansvärt lätt för att göra som andra säger, särskilt pojkvänner. Tydligen ska det ligga i att både självkänslan och självfötroendet legat så långt på botten som den bara kan, och sen har jag inte haft dom snällaste pojkvännerna heller som utnyttjat att jag är så svag för att säga emot när dom ber sååååååå snällt.

Att jag låtit mig övertalas av dom har jag struntat i vänner. Om vi kommit överrens om att göra nåt kunde jag ställa in det i sista sekund bara jag hörde orden ”snälla kan du inte göra det här med mig istället? Jag behöver verkligen att du är det”. 
Att jag ens kunde göra så känns helt sjukt, men jag sökte bekräftelsen jag fick, att jag ställde upp.
Detta har jag förlorat flera vänner för, även om det är många år sen så saknar jag dom. 
Jag vet att skulle någon göra samma sak mot mig som jag gjorde mot dom hade inte jag förlåtit dom, så jag förväntar mig inte heller att dom ska vilja ses igen någonsin.

Det låter som att jag säger emot mig själv nu, men när det gällde killar så kunde jag släppa precis allt. Jag var tex påväg att byta skola i gymnasiet bara för att min pojkvän gjort slut och inte ville se mig mer, då kände jag plötsligt att det var pga honom jag ens flyttat nästan 9 mil hemifrån. 
Så var det ju självklart inte eftersom jag hade sökt till skolan innan jag ens träffade honom, men så funkade min hjärna, eller ja, slutade funka när det gällde honom.

Nu blir jag förbannad när jag märker att någon försöker köra med mig, jag har inga problem med att sluta prata med någon som blir sur bara för att jag inte följer minsta vink eller inte tycker som den vill att jag ska göra. Däremot vet jag att kommer personen och ber om ursäkt så kommer jag vara tvungen att släppa det, oavsett hur lång tid det går. Och oavsett om jag kanske egentligen inte vill.

Jag vet inte om jag blivit starkare eller inte, jag vet bara att jag inte orkar med folks bullshit längre.

lindsay

Kommentera (0)

Kommentera

Annons

12 år

Jag har mått dåligt sen jag var ca 10 år. 
När jag var 12 ville jag inte leva mer för att jag tyckte livet kändes förjävligt, men jag vågade inte. Jag var rädd för vad folk skulle tycka och tänka, vad nu det skulle spela för roll om jag inte levde..? Men man är inte så smart när man är 12. Så istället för att dö så började jag skada mig istället, för det är ju också väldigt smart.. 
När jag var ca 14 ville jag inte dö längre, jag tyckte så illa om mig själv att jag tyckte inte att jag förtjänade det, jag tyckte att jag förtjänade att må piss i resten av mitt liv.
Samma år som jag skulle fylla 16 skickade skolläkaren mig till BUP, mest pga mitt humör som svajade från glädje, till ilska, till att gråta på bara nån sekund. Mamma trodde väl mest att det var tonårs-hormoner, pappa brydde sig inte, eller ville han inte fatta. 
På BUP fick jag diagnosen depression med sömnströning, vilket jag visste direkt var riktigt bullshit, är man deprimerad mår man väl inte som en kung ena sekunden och som en bajskorv under en sko nästa sekund?
Jag fick äta olika antideprissiva mediciner som bara gjorde mig konstig i 2 år, proppa i mig sömntabletter som jag inte sov bra av och som gjorde mig till en zombie fram tills klockan 1 dagen efter.
När jag fyllde 18 släppte BUP mig direkt, jag fick ingen mer hjälp och ingen mer medicin. 
Jag gick utan medicin i ca 2 år, sen skickade jag in en självremiss och kom till en läkare som jag pratade med i en halvtimme och sen skrev ut Lamotrigin, en medicin jag inte visste ett skit om så jag googlade: mot epilepsi och stämningsstabiliserande vid bipolär sjukdom.
Jag hade läst om bipoläritet förut och känt igen mig, frågat läkare om det inte var det som var problemet, men svaret har alltid varit ”nej du är bara deprimerad”. Så nu frågade jag läkarna på psyk om jag var bipolär och om det var därför jag fick medicinen, men det var det ingen som ville svara på utan en undersökning, och dom tyckte undersökning var onödig eftersom medicinen funkade.

2013 blev jag gravid och fick sluta med medicinen, mådde relativt bra och humöret svajade inget alls, tills efter förlossningen. Då rasade allt, jag låg och grinade varje dag i 2 månader tills min barnmorska ringde till psyk och fick mig till en expert där.
Jag hade ingen aning om vad det var för nån expert, jag brydde mig inte direkt heller för det kändes inte som att livet någonsin skulle bli bra igen.
Jag tror inte ens jag var där inne i 10 minuter innan han sa ”jag har redan satt diagnosen bipolär sjukdom typ II på dig eftersom det var tydligt att det var det bara genom att läsa remissen du skrev för 2 år sen, vi testar denhär medicinen istället”.

Jag blev både ledsen och glad efter det besöket. Glad för att få varför jag mått som jag mått så länge. Ledsen för att det är en sjukdom jag aldrig kommer bli frisk från, jag har en kemisk obalans i hjärnan som måste behandlas med medicin, livet ut.

Det tog 12 år för mig att få veta varför det kändes som att jag skulle få en hjärtattack på kvällarna, varför jag inte klarade av folksamlingar, stå framför klassen, varför kroppen blev stel och jag inte kunde andas, varför jag kunde vräka ur mig elaka saker utan att kunna stoppa mig själv.

12 år är alldeles för lång tid och jag önskar varje dag att jag kunde åka tillbaka i tiden för att trösta mig själv varje natt jag grät till sömns för att jag tyckte jag var ett misslyckat äckel.

IMG_0459

Kommentera (0)

Kommentera

stats